Fullt upp från morgon till kväll. Födelsedagsmiddag med allt vad det innebär. Morgonen blev ett evigt farande mellan affärer. Present och blommor skulle inhandlas. Och mat kan ju vara bra att ha.
Blåbärspajen blev klar för en stund sedan. Tvättstuga pågår samtidigt nu som jag slängt igång middagen. Doften från grytan sprider sig i lägenheten. Straxt bär det iväg till tonåringens träning. Grytan får puttra vidare tills vi är tillbaks.
Dags att springa ner i tvättstugan och hämta tvätt. Och få tonåringen att byta om så han är klar för sin träning. Vilket är mindre lätt eftersom han sedan några veckor tillbaks lever i symbios med sin mobil. Han kan ju inte brås på mig i alla fall, eller vad säger du O? ;)
Idag är en sådan dag som jag önskat att jag hade haft tio armar. Tur man är kvinna! ;)
Recent Posts
24 aug. 2009
23 aug. 2009
Väntar inte på någon
En underbar sensommardag väntar utanför fönstret. Känner mig fortfarande trött och matt i kroppen. Jag vet ju varför. Kanske är det bara så det får vara ett tag nu. Gilla läget helt enkelt. För det är ändå inget jag kan påverka själv.
Nu väntar en fika med en god vän i den underbara trädgården så det är bäst jag ger mig av. Dumt att låta vänner vänta. Dags för energipåfyllning.
Nu väntar en fika med en god vän i den underbara trädgården så det är bäst jag ger mig av. Dumt att låta vänner vänta. Dags för energipåfyllning.
Anonym
När jag för ett år sedan bytte lägenhet i huset fick jag aldrig en ny namnskylt på dörren. Efter lite tjat hände ingenting. Man får lika mycket hjälp i det här huset som av franska hantverkare.
Jag lyckades få bort den gamla klisterlappen och satte dit den på den nya dörren. Månaderna gick och den började lossna. Med lite tejp satt den kvar. Månader gick och lite mera tejp. Tillslut var det så mycket tejp att det knappt längre var läsbart. Men den snygga brevbäraren har varit ofelbar tyvärr. Posten har fortsatt ramla in på hallgolvet.
Nu har namnlappen på dörren har rasat bort igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Tror den får vara borta nu. Mitt namn finns inte på tavlan i trapphuset heller. Så nu är jag helt anonym. Ingen hittar längre hit. Det bor en Persson här nu.
Tyvärr misstänker jag att jag inte kommer slippa räkningarna i alla fall. Men önska kan man alltid.
Jag lyckades få bort den gamla klisterlappen och satte dit den på den nya dörren. Månaderna gick och den började lossna. Med lite tejp satt den kvar. Månader gick och lite mera tejp. Tillslut var det så mycket tejp att det knappt längre var läsbart. Men den snygga brevbäraren har varit ofelbar tyvärr. Posten har fortsatt ramla in på hallgolvet.
Nu har namnlappen på dörren har rasat bort igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Tror den får vara borta nu. Mitt namn finns inte på tavlan i trapphuset heller. Så nu är jag helt anonym. Ingen hittar längre hit. Det bor en Persson här nu.
Tyvärr misstänker jag att jag inte kommer slippa räkningarna i alla fall. Men önska kan man alltid.
22 aug. 2009
Morgontanke
Om jag skulle känna efter vad jag känner när jag vaknar på morgonen. Så skulle jag inte kliva upp ur sängen.
Därför känner jag inte längre efter, jag bara kliver upp och fortsätter dagen. Så som jag alltid gjort.
Därför känner jag inte längre efter, jag bara kliver upp och fortsätter dagen. Så som jag alltid gjort.
21 aug. 2009
Som ett ärr...
Efter ett år i den här lägenheten har jag fortfarande inte kommit i ordning. Det ligger en hög med böcker på spishyllan till höger i mitt vardagsrum. Högen har legat där sedan jag packade upp dem ur lådan den dagen jag flyttade in. Högen ligger fortfarande kvar där.
Ibland tror jag det finns en trygghet i saker som är. Böckerna ligger staplade där i sin hög. Dock inte oföränderlig eftersom böckerna läses och bytes ut och ibland även lämnar rummet för att aldrig återvända. Men högen finns dock ändå kvar. Precis som ärret på mitt vänstra knä. Vissa saker får man lära sig leva med, var det en vis man som sa. Och jag instämmer. Högen på spisen fortsätter växa i takt med suget efter nya ord och texter. Ett aldrig sinande tillstånd.
Nu kanske ni tror att jag är en slarvig person som dräller saker omkring mig. Men det är just där det inte går ihop. Jag är nämnligen raka motsatsen. Jag älskar ordning. Så länge den är min.
Ibland undrar jag varför högen inte är i en bokhylla, i stället för på den blanka mörkröda marmorn. Kanske är det bara för att jag lät honom ta bokhyllan vid skilsmässan. Jag borde ta och köpa en bokhylla någon dag.
Men jag undrar om inte högen med böcker på spishyllan kommer att ligga kvar ändå. Som en påminnelse om att vissa saker bara är. Alla böcker hör helt enkelt inte hemma i en bokhylla.
Ibland tror jag det finns en trygghet i saker som är. Böckerna ligger staplade där i sin hög. Dock inte oföränderlig eftersom böckerna läses och bytes ut och ibland även lämnar rummet för att aldrig återvända. Men högen finns dock ändå kvar. Precis som ärret på mitt vänstra knä. Vissa saker får man lära sig leva med, var det en vis man som sa. Och jag instämmer. Högen på spisen fortsätter växa i takt med suget efter nya ord och texter. Ett aldrig sinande tillstånd.
Nu kanske ni tror att jag är en slarvig person som dräller saker omkring mig. Men det är just där det inte går ihop. Jag är nämnligen raka motsatsen. Jag älskar ordning. Så länge den är min.
Ibland undrar jag varför högen inte är i en bokhylla, i stället för på den blanka mörkröda marmorn. Kanske är det bara för att jag lät honom ta bokhyllan vid skilsmässan. Jag borde ta och köpa en bokhylla någon dag.
Men jag undrar om inte högen med böcker på spishyllan kommer att ligga kvar ändå. Som en påminnelse om att vissa saker bara är. Alla böcker hör helt enkelt inte hemma i en bokhylla.
Det kallas för livet!
Hemma igen efter en... ja...vad ska jag säga... En intressant vecka eller två. Ibland blir saker inte som man tänkt sig. För att sedan bli ännu mindre som man tänkt sig. Men det kanske är just det där som kallas livet. Och livet tycker jag ju om.
Omgivningen verkar till synes ha hakat upp sig mer på det inträffade än jag själv. Vill de lägga energi på det så får de göra det. Jag är i alla fall nu helt på det klara, med vart jag har vissa personer i min omgivning. En del förvånade mig, andra inte. Livet som sagt!
Omgivningen verkar till synes ha hakat upp sig mer på det inträffade än jag själv. Vill de lägga energi på det så får de göra det. Jag är i alla fall nu helt på det klara, med vart jag har vissa personer i min omgivning. En del förvånade mig, andra inte. Livet som sagt!
