Swamped

Full rulle hela morgon ... Har spenderat en timme eller två med att rensa lite på tonåringens rum (brukar passa på med jämna mellanrum när han inte är hemma).Hunnit med lite färgsättning. Hantverkaren har äntligen varit förbi och fixat alla elementen, så nu slipper vi gå och frysa i vinter. Sweet!

Måste fixa vinterdäcken till bilen i dag innan vi åker i morgon. Visst det är inga problem att åka med sommardäck nu , frågan är bara hur det är om två veckor då det är dags att åka hem igen. Dumt att chansa helt enkelt, det kan sluta dyrt.

Better get movin´again!

Återvändsgränd?

Tonåringen har haft problem ett tag med biverkningar av vissa mediciner. Så jag slog en signal till barnkliniken i går för att be hans läkare ringa upp när hon hade en stund över. Tänkte inte så mycket mer på saken när det var avklarat. Hade fullt upp som det var ändå i går.

När kvällen kom var jag helt slut, så jag kröp i säng tidigt. Somnade till men väcktes av Ola som ville säga god natt. Efter en stund hör jag hur det ringer på andra linjen. Tittar på mobilen - dolt nummer. Tittar på klockan - 22:23. Tänker att någon som ringer så sent på en vardag måste vilja något viktigt.

Jodå, som ni säkert räknat ut. Det var tonåringens läkare som fått en stund över på barnkliniken. Hon ursäktar den sena timmen. Efter lite prat konstaterar hon snabbt - prata med hans andra läkare om att sätta ut medicinen. Mår han alltför dåligt, så sätt då ut den omedelbart. Att öka den andra dosen för att minska refluxen var inget alternativ.

Att det skulle dyka upp biverkningar var inte så förvånande, själv har jag aldrig i hela mitt liv sett en sådan lång bipacksedel som den här ...

Vad vore vi utan drömmar

Vi pratar om värme och sol - stränder och palmer - om att så bara för en vecka få njuta av lugn och tystnad. Att bara få slippa alla måsten för en vecka. Då kommer sms:et ...

"Ring mig!" - och vips var jag tillbaka i verkligheten igen. För jag vet vad sms:et betyder, även innan jag ringt - ännu en dag då tonåringen inte orkar med mer. Så medans jag tar på mig ytterkläderna så ringer jag upp honom. Det var bara att sätta sig i bilen och hämta honom i skolan.

Bara några dagar kvar

Att ständigt vara konkret, strukturerad, tydlig och rak. Att ständigt ligga ett steg före - veckans alla dagar. Det tar på krafterna och det kräver energi. Just nu känns det som min energi håller på att sina, jag har varit så fruktansvärt trött sista tiden. Men som tur är så är det snart dags för höstlov - skönt! Men det där med lov är både på gott och ont ...

Eftersom vi som vanligt passar på att åka norröver så innebär det för mig att jag kan få lite andningspauser - nödvändigt för att orka med vardagen. Men det innebär även att det blir svårare att strukturera och att schemalägga dagarna. Det får bli som det blir, energipåfyllnad är prio ett - ett måste för att orka.

Får jag också sova nu?

Det blev ännu en sen kväll, tonåringen hade svårt att somna - så återigen fann jag mig sittande på hans sängkant tills han lyckats varva ned och somna.

Så nu är det äntligen min tur att få krypa ned och sova gott - för tro mig det kommer jag göra! :)

Samtal

- Har du tid? frågade han stressat.

- For u always! (Nu sa jag inte det, men jag skulle ha kunnat).

- Kan du?

- Självklart! Ehh, ett ögonblick bara ... måste bara kolla min kalender (som jag vet är tom). Inga problem, det fixar jag. Hur många talar vi om (säg 30, please säg 30)?

- 15.

- No problemas, I´m on it!

Jag tog beslutet!

Efter en tid med mycket grubblande och ångest. För att inte tala om alla jag pratat och bollat med i frågan (tack underbara ni, ni vet vilka ni är!), allt för att kolla så jag inte missat någon infallsvinkel - så tog jag beslutet.
Jag tog det, det är mitt val och jag känner att jag kan stå för det, vilket känns skönt för det var viktigt för mig. Som jag nämnde tidigare så finns det ingen annan än jag som kunde göra valet åt mig.

Därmed inte sagt att det var ett enkelt beslut att ta, utan tvekan är det hittills mitt livs svåraste val. Jag vet inte än om det är rätt beslut jag nu tagit, jag önskar verkligen jag visste, det hade gjort allt så mycket enklare - men det är något som endast framtiden kan utvisa. So be it!
Men jag hoppas hoppas verkligen innerligt att det är rätt!

Att lära av sina misstag?

Var tvungen att åka och gipsa om tonåringens arm i måndags. Svullnaden hade gått ned så gipset hade blivit lite stort och gav inte längre det stöd han så väl behöver. Väl på ortopedmottagningen gick det fort. Efter lite diskussion om huruvida de skulle lägga en plastskena i stället (lättare att duscha så), så valde tonåringen att ha vanlig gipsskena. Antar att gips är roligare?

Hmm ... nåväl, när vi är på väg ut så säger sköterskan;
- "Nu hoppas jag att du lärt dig att låta bli att hoppa över räcken på det sättet".
Varpå tonåringen svarar med ett självsäkert skratt;
- "Nädå, nästa gång så klarar jag det!"

Någon sa någon gång till mig, att man får inte mer än man kan hantera ... Please, give me a break! ;)

Hört talas om hänsyn?

En granne i det andra trapphuset hade fest i helgen. Tro mig, det var det ingen i hela huset som kunde missa det. Missförstå mig rätt, jag har inget som helst emot att folk har fester. Men när volymen på festen (flera lägenheter bort) överröstar din TV och du börjar undra om alla killarna står i ditt vardagsrum och sjunger fotbollsramsor (förresten vad är det med killar och fotbollsramsor, när de blir fulla?). Då känns det som de missat något - hänsyn!

När klockan närmar sig 23 leds någon (minst sagt överförfriskad) ut från festen till en väntande förälder. Bra, då känns det ändå som att de kunde tänka lite (de kanske inte var så korkade i alla fall?). Men så skulle jag tydligen inte tänkt, för när de då till vår allas glädje ger sig av ut på stan runt midnatt, och då väljer att hoppa på en bil utanför så kan man undra hur det är ställt.

Misstänker med tanke på alla klagomål i huset, att det lär dröja innan det blir en sådan fest igen.

Omtumlad

Sedan mötet på Onsdagen känner jag mig minst sagt omtumlad. Tänk att en "second opinion" kunde göra en sådan förändring. Inget som jag hade förväntat mig. Inte för att jag egentligen hade förväntat mig så mycket, jag gör helt enkelt inte det längre. För i den här världen får man som förälder ingenting, utan att kämpa för det. Men vips sitter vi där. En ny person - en ny värld.

Resten av dagen kändes bra - mycket bra. Men sedan kom oron smygande med tankar och frågor. Är det här verkligen rätt väg? Är det rätt steg att ta? Vad är alternativet om jag säger nej? Gör jag rätt eller fel?
Och jag vet - Jag vet att det finns lika många svar på frågorna som det finns människor.

För en stund önskar jag nästan att någon annan kunde ta beslutet åt mig, bara för att ha någon att skylla på om det går åt fanders. Men samtidigt så är jag tryggt förankrad i att jag aldrig i livet skulle vilja att någon annan tog beslutet.

Det finns ju även hopp - Det kanske är just precis det här vi behöver. Det kanske är det här som är lösningen.

Cry Wolf

Oj, vilken start på veckan vi fick. Mötte upp tonåringen för ett möte hos J. Han hade sms:at mig en halvtimme tidigare och sagt att han redan var i väntrummet. Jag frågade varför han gått dit så tidigt. Fick som svar att han ramlat och slagit sig på rasten.
Det var inte läge att dra igång ännu ett - "Du måste ta det lugnt" samtal. Så jag lät det bero.
Mötet gick sådär, han var otroligt uppe i varv och satt mest och skrattade och var allmänt tramsig och nämnde emellanåt att det gjorde ont.
Eftersom han inte kunde böja handen uppåt så ringde jag vårdcentralen så fort vi kom ut från mötet. Nähä, de hade slut på tider. Men vi kunde återkomma efter 16:30 då jourcentralen öppnat.

Så vi åkte hem och gjorde läxor, käkade kvällsmat och ringde jourcentralen. Fick en tid efter 20. Han gnällde inte nämnvärt över armen, bara när han försökte röra den i vissa lägen. När vi väl var hos läkaren (som visade sig vara hans skolläkare) så satt han mest och skrattade åt sitt misslyckade jack-ass stunt. Men hans skolläkare såg lite bekymrad ut en stund, sedan skickade hon oss direkt till röntgen.

När vi kom in på sjukhuset var det tyst och öde överallt, tonåringen tyckte att det var som att vara i en skräckfilm. Hmm...
Röntgen gick fort, sedan kom en sköterska och meddelade utan vidare förklaring. - Ni ska gå ner på akuten och anmäla er.

Väl nere på akuten så blev vi snabbt inplockade i gipsrummet. Så jag konstaterade lite snabbt att du har nog brutit något. Coolt tyckte tonåringen och tramsade vidare. Sedan var det det vanliga med ortopedläkare och gipsning - handledsfraktur.

Idag tycker han inte att det är lika coolt, han har insett att det faktiskt är lite bökigt med att bara ha en hand att använda och det gör ONT!

Jag kan bara återigen konstatera att det var tur att vi åkte in. Att personalen på jourcentralen skojade om klippkort är saker man får ta. I tonåringens fall är det bättre att åka in en gång för mycket än för lite. :)

Tålamodet tog slut

Tonåringen sitter muttrandes och kämpar med sina läxor. Det vässas pennor till förbannelse. Tror inte det finns några kvar snart. Själv så sitter och försöker fixa till lite bilder inför den kommande fotoutställningen. Men det är trögladdat som sjutton och jag känner för varje sekund hur tålamodet börjar ta slut. PMS är inte att leka med!

Tror nog det är bäst jag lämnar det hela för en stund och åker och handlar, innan både pennvässare och dator far ut genom fönstret. Tacos står på önskemenyn och det gör inte mig det minsta, det är ju både gott och enkelt att laga. Tacos it is!

Höstnytt i garderoben

Äntligen fredag - så skönt att helgen är här igen. Hoppas att jag nu kan få sova ut lite grann på mornarna. Men jag skulle gissa på att jag vaknar klockan 6 som vanligt. Det skulle inte förvåna mig det minsta. Men tonåringen däremot brukar sova läääänge. Skönt!

Så vad kan man hitta på en fredag som den här ... jo, vissa går på middag med David Lynch - medans andra shoppar! ;)

Dagens inköp blev en kjol från Esprit och ett par svarta skor från Rockport (helt galet sköna) och så lite annat smått och gott.

Svenska språket i utveckling

Jag påminner tonåringen om att inte glömma ta med engelskaläxan till skolan. Han öppnar väskan och visar pappret.

- Superbra, vi går igenom det i kväll igen så det sitter.
- Men det är ju inte engelskan jag behöver hjälp med!
- Nähä, vad behöver du hjälp med då?
- Svenska, att stava och skriva. Jag kommer inte ihåg hur man stavar "själv" längre, så jag skriver bara "sj".
- Men, hur tror du att det stavas då?
Osäkert får han fram rätt stavning med lite hjälp av att jag ljudar.

Jag säger till honom att vi pratar med A om det hela, vilket verkar lugna. Sedan förvinner han i väg till skolan.

Men jag blir kvar, funderande över hur språket håller på att förändras. Har ni sett hur det ser ut i barnens sms/meddelanden till varandra?
Det finns knappt några hela ord. Det är "vgd" "sj" osv. Förkortningar i all oändelse (fint ord, gissar på att det är lokalt).
Anyhows, vad det här gör med barnens språk är rätt uppenbart. Visst ett språk är alltid under ständig utveckling, men jag har svårt att se att det här skulle vara rätt håll.

Tänk om alla vore som er

Nu ska jag ta och krypa i säng. Det har varit en kväll med mycket känslor. Att möta andra föräldrar i samma situation både ger och tar energi. Vi berättar om mobbning, om oförstående, om utanförskap, om svårigheter som att göra läxan, att duscha, om svårigheterna att bli accepterad för den man är. Och så den eviga kampen - kampen för att få varje dag att fungera.

Tack A och H, för er otroliga värme och visdom ikväll - och sist men inte minst ert stöd när jag som bäst behövde det!

Tvätthög utan slut.

Högen på tonåringens rum tycks aldrig sluta växa. Känns som att det inte tar mer än en dag eller två innan smutshögen är lika hög igen. Skulle ju kunna bero på att han byter kläder stup i kvarten på tonåringars vis, detta oavsett om de är smutsiga eller inte. Ni vet - "Men jag ska till ... och då kan jag inte ha den här t-shirten (som han haft resten av dagen)".

Idag fick han bära ned allt till tvättstugan i källaren och sortera själv. Men något säger mig att det inte kommer att hjälpa!

Nähä, dags att ge sig i kast med monsterhögen i källaren igen. Om ni inte hör något ifrån mig under resten av dagen så vet ni vart jag finns ...

... at the bottom of the pile. ;)

Ett första bakslag?

Tonåringen är på väg hem. Det var ingen bra dag i dag. Jag kan strukturera allt in i minsta detalj tills jag blir gråhårig. Men vissa saker råder inte ens jag över. Nu gäller bara att försöka lista ut vad som gått fel, så att vi kan få morgondagen kan fungera. Hej å hå.

Citat

If you live to be a hundred,

I want to live to be a hundred minus one day

so I never have to live without you.

~ A. A. Milne

Nähä, dags att sätta fart från en björn till en annan. :)

Håll tummarna!

Vissa dagar blir inte som man tänkt sig. Hade tänkt ta hand om tvätten och fortsätta med Theo. Men telefonen ringde - det tänkta miljöombytet för lillvilden fungerar inte. Han är fortfarande apatisk, så nu blir det till att åka och hämta honom ute på landet och sedan spendera eftermiddagen på djursjukhuset. Hoppas bara de kan hitta vad som är fel. :/

På tal om kärlek

Man vet att man varit ifrån varandra alldeles för länge (1 hel vecka) när man får bilder som den här ... :)

En transportör hade inte varit fel att ha ibland. Men men, det är ju tanken som räknas. :)
Shi-Shnu!

Kärleken den kärleken

Oj, vilken helg vi har haft. Huset fullt av tjejer mest hela tiden. Tonåringens flickvän med bästa vän var här på fredagen. Det sjöngs "Singstar" för full hals hela fredagskvällen (undrar vad grannarna tyckte).

Lördagen till Söndagen blev det lugnare med bara tonåringens flickvän som sov över. Fnitter och tv-spel hela helgen. Men ååååå så jobbigt det blev när det var dags för henne att bege sig hem till sitt igår kväll. Nykära som de är så är det ju svårt att säga hej då, och de kommer ju inte att få ses förrens i eftermiddag. :)

Själv har jag otroligt nog hunnit med en hel del under helgen. Sedvanliga helgstädningen och sedan en massa Theo. Faschinerande att se vilken förändring lite ny färg kan göra på en gammal sida. Det blir bra - mycket bra!

Njut för mig

Får ett sms av min mor, hon sitter på en buss och är straxt framme i Firenze. Jag tittar ut genom fönstret och inser att här vräker nu regnet ned. Jag känner mig fortfarande frusen efter promenaden med lillvilden, trots att det var en timme sedan, bara av att se på regnet.

Jo, jag hade hellre varit där. Där i värmens Italien på en vingård - men nu är jag inte det. Kanske bäst att gräva ned sig i färgsättningen igen, och helt enkelt inte låtsas om som att det finns varmare ställen i världen än Sverige.

Colour colour on the screen

Det är redan Torsdag, jag undrar vart resten av veckan tog vägen? Det känns som Onsdag i dag. Nåväl, snart är det helg igen och efter det en ny vecka, men innan dess är det dags att ta tag i den här dagen. En sak i taget kan vara bra. I dag väntar Theo på en uppfräschning - so better get started!




Torsdag är den veckodag som i Norden är uppkallad efter den fornnordiska åskguden Tor. På latin kallad dies Jovi, vilket betyder Jupiters dag. I norden jämställde man Tor med de romerska gudarnas konung, Jupiter. Torsdagskvällen och den därpå följande natten var enligt folktro en vanlig tid för handlingar som hade med magi och trolldom att göra. Ville man lära sig att spela av näcken eller tillverka en bjära, så skulle det ske tre torsdagar i följd. Åtgärder mot sjukdomar skulle vidtas under torsdagsnatten. ~ Wikipedia

Varför gömma kärlek?

Hade först tänkt skriva lite om kärlekens storhet, då jag ägnat en stund i kväll åt att filosofera över det hela med en kär nära vän.
Men det är svårt att inte få det att låta klyschigt och sockersött.
Så jag tänker inte tråka ut er med att förklara storheten jag känner just nu, eller storheten med kärleken för den delen, för det är ju knappast något nytt. Den har ju trots allt funnits här på jorden ett tag ;)
Ni som känner mig privat vet ju redan hur galet kär jag är - och det är något som för mig är omöjligt att gömma!

Människor växer och förändras och föränderlighet är det vackra med livet. Men det absolut vackraste för mig är när man hittar just den som man vill göra det tillsammans med. Det som komma skall var inget jag trodde jag skulle få uppleva igen, vilket skulle kunna bero på att jag var så inställd på att "en gång räcker - aldrig mer" ...

... Tänk så fel jag kunde ha! :)

Det var den mattan det

Litar inte riktigt på lillvilden sedan han kom hem igen, från en icke fungerande omplacering. Således har jag stängt för dörröppningen till vardagsrummet med en grind, för att helt enkelt undvika att få mattan förstörd av en eventuell olycka.

Han har ju nu varit hemma i ett par veckor, och hittils har ingen olycka skett. Så det kändes inte så farligt när jag tidigare idag missade att stänga till grinden när jag satt och jobbade. Han hade ju trots allt bara smugit sig precis innanför och somnat på parkettgolvet. Men så var det ju det där med att vara konsekvent, så det var bara till att säga åt honom så lufsade han ut igen.

Tänkte inte så mycket mer på det. Förrens senare när jag är i köket för att fixa thé och det blir sådär ovanligt tyst. Ni vet sådär tyst som det bara kan bli när det är något fuffens på gång. Jag kikar ut i hallen - ingen lillvilde. Jag kikar in i sovrummet - ingen lillvilde. Jag kikar in i bardummet och nästa sovrum - Ingen vilde där. Det finns bara ett rum kvar ... Japp, där stod han - mitt på den stora svarta mattan och framför honom - en stor fin spya.

Han tittar på mig - jag tittar på honom. Med en suck säger jag
- Ut!
Han ger mig en blick medans han lufsande rundar spyan och lämnar rummet. Om jag inte visste bättre så kändes det nästan som att han bara väntat på en chans att få smita in bara för att kräkas på mattan.

Hemma igen

Hemma i stan igen efter en långhelg i ateljén med O. Massor med mys och film som vanligt. Vi såg bland annat "The Men Who Stare at Goats", Kick-Ass och Clash of the Titans (av dem var det bara The men who stare ... som var något värt att se).

Naturligtvis har vi även hunnit med en massa goda middagar (utom den på Sarajevo som var den sämsta jag ätit ute på länge.) Kul att få träffa I och G igen, det var inte igår.

Det blev även en sväng till museet med svärmor för att se på nya utställningen - lika kul som vanligt. Äh, som ni hör har vi hunnit med en hel del. Så förhoppningvis har jag nu bunkrat upp lite energi så jag klarar mig dessa kommande mörka höstdagar.

Tanken för dagen var att jag skulle jobbat vidare med att piffa till lite gammalt med lite nytt. Men dagen har varit fullt av andra måsten att ta tag i tyvärr. Shit happens, typ. Det kommer en ny dag i morgon :)