Never ending story

I morse hade vi ännu ett möte. Ännu ett i raden av alla möten. I det stora hela gick det bra, feedbacken är suverän som vanligt och förståelsen stor. Här behövs inga långa förklaringar - en mening och N förstår. Enkom det gör att vi sparar enormt med tid för att inte tala om kraft.

Vi tycker om N - för N vet vad han pratar om. Efter två års kämpande har vi haft turen att hamna i N´s knä. Vi kan bolla idéer och tankar, och med N´s finurliga sätt kan han även få med tonåringen på noterna. Kan inte bli bättre egentligen ...

Men så kom det där vi väntat på. Vi visste att N inte skulle vara för alltid. Men inte att tiden redan var nu. En endaste månad kvar sedan slutar N och försvinner bort till ett annat jobb.
Allt jag kan göra, är att hoppas att vi hinner uträtta så mycket som möjligt, på minsta möjliga tid. Men jag vet innerst inne - jag vet att det fungerar inte så.

Nautrligtvis lämnar ju N över till en kollega när han försvinner, men för oss blir det lite som att börja om igen och igen och igen. Jag misstänker att det är så här det är och kommer att vara.

Jag som innan jul tyckte jag såg ljuset i tunneln, nu hoppas jag bara att det inte är godståget som kommer. Men det lär nog visa sig ...

Quelle Surprise

Ibland lämnar även jag lägenheten och med det även Theo. I dag var en sådan dag. Var tvungen att göra ett avbrott för att bege mig till Elgiganten för att köpa en sladd jag inte kunde hitta. En sladd för att koppla ihop dator med skrivare kan ju underlätta, ja om man nu vill skriva ut något det vill säga. Rätt skönt att slippa faktiskt. Men tonåringen höll visst inte med.

Att göra detta val att åka till ett handelscentrum på en lördagseftermiddag och som dessutom är en lördag efter löning. Ja, det visade sig vara en mindre bra idé. Men nöden har ingen lag som man så fint brukar säga.

Nåväl, jag ska komma till sak. När jag väl äntrade butiken hände något. Först hittade jag sladden och efter det ... Jag hittade färg - jag köpte något i färg. Ni som känner mig inser hur stort detta är. Nej, jag lovar! Det var varken svart eller vitt eller någon annan naturfärg.

Titta här får ni se ...

Olycksfågel

Så var det dags igen, tonåringen hade friluftsdag i skidbacken med skolan i går. En mindre kamp att få i väg honom i går på morgonen, men jag vet ju att kommer han bara i väg så har han kul. Han kom hem strålande glad efter en lyckad dag. Och det värmer så i hjärtat, för det är just de stunderna som är värda all kamp i vardagen.
Mitt i allt bubblande om dagen så nämner han att han "failat" ett par gånger och att handleden gjorde ont. Sedan sa han inte så mycket mer om det.

I morse när han var på väg ut genom dörren så kom det igen. - Mamma, det känns som förra året när jag bröt armen.
Eftersom det inte fanns tid för långa konversationer så förklarade jag så kort och koncist jag kunde att - Du menar att det känns som när du bröt handleden i höstas? Ok, jag ringer vårdcentralen och bokar tid.

Och här kommer ett dilemma. Jag kan inte i ögonblicket där vi står ge honom en exakt tid som han behöver veta. Samtidigt behöver han veta att en läkare ska titta på armen, annars kommer han stirra sönder hela sin skoldag över "armen" och inte få något gjort alls. Att inte få veta när saker ska ske gör också att han blir orolig. Snart och sen är inga begrepp som går att använda.

Försöker göra det bästa av det hela, säger att jag inte vet vilken tid vi får, utan att jag sms:ar honom om vilken tid vi får. Han verkar godta det hela och sticker till skolan.

När han gått ringer jag de samtal som behövs. Vi får en tid i eftermiddag. Jag sms:ar tonåringen om vilken tid jag kommer och hämtar honom på skolan. Man kan tycka att jag borde räknat ut att det inte skulle räcka så. Naturligtvis borde jag räknat ut att jag även skulle skrivit vilken tid vi fick. Det var ju faktiskt det jag sa på morgonen. Som att inte det räckte så vill han även veta exakt vilken vårdcentral vi ska till. Var på väg att bara skriva "samma som alltid". Men jag gav honom i stället namnet på vårdcentralen och sedan en lugnande förklaring att det är samma vårdcentral vi alltid brukar åka till. Efter det tystnade sms:n från honom.

Nu håller jag tummarna att handleden är ok. Förhoppningvis kom han undan med bara en stukning denna gång, men det återstår att se.

Håll ut

En lång dag börjar gå mot film och sovdags. Vi börjar känna oss som den här stackarn ser ut, förvisso inte nedslagna men ack så för stunden utslagna.
Bäst jag loggar av, för nu vankas det blåa varelser på filmduken och nej, jag syftar inte på smurfarna. Ha en mysig kväll alla!

Lördags svammel

Äntligen hemma i ateljén igen. Vad vi gör? Tar sovmorgon - Jobbar - Äter Thai - Äter Franskt - Dricker thé och inte att förglömma ... tittar på film såklart. Med andra ord - La vita è bella!

Vilket osökt får mig att tänka på Italien - som osökt får mig att tänka på kommande sommarens resa - som osökt får mig att tänka på något heeeeelt annat vi ser fram emot i sommar.

Nej vet ni vad, nu har jag inte tid att sitta här - jag måste gå och fixa lite thé. Arrivederci!

I hear you!

Fann ett meddelande i min blogg denna morgon från Olas älskade kattfröken. Visste inte att katter kunde skriva. ;)

Kampanjledare kompis säger: Seinfeld, tacos, fika, natugglande, kuttrasju, babbel, frukost!

Bäst jag gör som hon säger - ska bara packa ihop datorn och gå på ett möte först. Sen kan jag åka.

Färgernas fördärv

I dag har jag haft sällskap av den vandrande ryamattan och hans vänner. Jag kom dock att upptäcka en sak som jag hade förträngt.
Jo, när man färgsätter så finns det vissa saker som kan bli fruktansvärt tråkiga efter ett tag. I förra boken var det "böckerna" som tog priset.
Nu? Ja, låt oss säga såhär ... Jag tyckte inte om sjukhus innan och den åsikten har definitivt inte blivit positivare. Misstänker att det hela kommer att sluta med att jag går omvägar bara jag ser ett sjukhus i framtiden.

Vem avgör?

Vad är egentligen värdet på en signatur? Hur vet man egentligen att den är äkta?
Ja, det kan man fråga sig. Det är ofta man hör om folk som hittar en signerad utgåva av något, och för det mesta slår de genast till - den är ju signerad! Ofta är folk dessutom villiga att betala mer - ibland väldigt mycket mer - för en signerad utgåva.

Men hur vet man då att en signatur verkligen är äkta? Det skulle ju lika gärna kunna vara någon som kladdat bara för skojs skull eller kanske ett affärsknep för att få sälja en produkt till ett högre pris. Inte svårt alls att fixa om man nu bara har en förlaga.

Själv har jag en signerad Elvis skiva från 1988 - är den äkta? Är det ett bevis på att kungen lever? Eller är den lika värdelös som en signatur av Elvis från 1971?

Minnet är bra men kort

En lugn morgon med en tonåring på bra humör - skönt. Morgonens start betyder så oerhört mycket, och det behövs så lite för att resten av dagen ska bli tokig. Men det märktes att han var trött efter att ha somnat så sent igår.

Något som är mer en regel än undantag är de dagliga samtalen han ringer från skolan. I morse ville han att jag skulle komma över med ett häfte han behövde. Förklarade kort att han inte behöver något häfte, utan kan skriva på ett papper i stället. Men det gick inte fram, det var som att prata med en vägg. Så jag förklarade kort att jag inte hade tid att åka till skolan och han verkade nöja sig med det svaret.

Tittade senare på hans rum. Där fanns inget häfte, så jag gissar på att det ligger i hans väska.

Nu är det straxt dags för mig att ta mig ut på stan - lite ärenden att fixa. När jag sedan kommer hem igen så är det dags att ta tag i Theo björnen och hans vänner.

Ha en underbar dag alla!

Alfonskväll

Vi hade en Alfonskväll här hemma i kväll. Tonåringen kunde inte somna.

Efter att ha vridit och vänt på sig i en halvtimma så börjar det. - Jag har ont i halsen - Det är jobbigt att andas - Jag har ont i ryggen - Jag måste ha ett plåster ... listan kan göras lång.

Kände mig matt redan innan Alfons drog i gång. I vanliga fall brukar jag alltid kunna lista ut "vad" det är som stör honom. Oftast är det något i morgondagen som oroar, och det brukar funka så bra att bara prata om det eller förklara vad det nu kan vara som förklaras behöver. Men inte i kväll, i kväll knäckte jag inte koden. Kanske var jag för trött - eller så fanns det ingen kod att knäcka. Men en sak är i alla fall säker. Jag vet någon som kommer vara väldigt trött i morgon.

"Var och en har sitt sätt att se på livet,

att handskas med svårigheter och erövringar.

Att undervisa är att visa att det är möjligt,

att lära sig är

att göra det möjligt för sig själv."

~Paulo Coelho

Färdig

Middag färdig - Theo färdig - Disk färdig - Hjärt färdig - Slut färdig. Helt enkelt dags att ta kväll i soffan med en kopp thé framför "The Mentalist". Skänker en tacksam tanke för teknikens utveckling - inspelningsbara tvboxar - i kväll min lycka.

Ännu en tisdag bland alla tisdagar

Lite plock och fix på förmiddagen och nu är det äntligen dags att sätta mig och färgsätta lite sidor till nya Theo boken - Färg färg färg!

Så var skolmaten på bordet igen

En snurrig morgon med tonåringen - precis innan han skulle gå så proklamerade han att från och med nu inte tänkte äta i skolan. Varför? Jo, för det är en vikarie i köket och han säger att hon går inte att lita på. I går mådde han dåligt när han åt maten och blev sjuk. Som vanligt fick jag försöka reda ut det hela.
- Såg du om hon tog maten från din special kantin?
- Ja jag tror det.
- Du tror? Eller du vet inte?
- Ja, det stod minus mjölk.
- Så du såg när hon la upp maten på din tallrik?
- Nä
- Var den glutenfri?
- Vet inte
Inser att det inte är någon idé att fortsätta på det spåret, utan bättre att ringa storköket och kolla. Om inte annat för att kolla upp rutinerna kring märkningen på kantinerna.

Det här är ett återkommande problem vi har, varje gång det är vikarie i köket. Det har under åren gått fel ett par gånger. Sedan dess litar han bara på en person i köket - M. Och naturligtvis blir ju även hon, precis som alla andra människor sjuka ibland. Men i hans värld, så blir han sjuk om det inte är M som delar ut maten.

Vargslakten

Läste i en artikel att nu var ett helt revir borta i en del av vårt avlånga land. Så fint! Någon jägare i artikeln uttalar sig om att det bara är storstadsbor som är emot vargjakt "de är aldrig i naturen".

Ursäkta? Tala för dig själv. Jag har alltid varit mycket i natur och skog ända sedan jag var liten. Och aldrig har jag varit rädd för varken varg eller björn. Något som jag däremot är rädd för när jag är i skogen!? - Just det - Jägare!

Vem ser till att vi som inte längre vågar vara i naturen på grund av dessa, blir av med det problemet?

Ingen?

- Nej, jag trodde inte det heller.

Städa, tvätta, diska, damma ...

En enda lång dag av städning går mot sitt slut. Tonåringen fick kliva upp tidigt och bege sig till skolan för där väntade terminens storstädning. Och när han kom hem var jag själv i full gång och satte honom genast i arbete. Uppdrag ett - att kasta så mycket prylar han kunde i en sopsäck. Det gick trögt, fruktansvärt trögt. Men med lite stöttning så fyllde han en hel sopsäck med "skräp" och en flyttkartong med saker som kan säljas på loppis.
Inte för att loppis är min grej, men ja, vi får lösa det på något sätt. Huvudsaken är att de försvinner från rummet.
Otroligt nog har det tagit nästan hela dagen att fixa allt - men nu är det gjort.

Skönt att äntligen få sätta sig ned, och inte göra någonting. Straxt kommer J för en tjejkväll. Så det är nog bäst jag sätter fart och fixar fram lite gott på bordet.

Ha en mysig lördagskväll alla!

Bara en dröm

Vaknade med ryck ur mardrömmen någon gång under morgonens tidiga timmar. Mardrömmen kändes så verklig att jag var tvungen att kliva upp och se efter. Jodå, han låg där i sin säng, han såg ut att sova både gott och tryggt som om ingenting hänt. Inget hade ju heller hänt, mer än i min alltför fantasifulla hjärna.

När jag sedan åter kröp ned under mitt täcke så var det omöjligt att somna om. Bilder från drömmen flashade förbi - maskinerna - jordmassorna - hans hand. Jag försökte komma på var allt kom ifrån, och det var inte vidare svårt. Markarbetarna längre ned på gatan. Bones-avsnittet härom kvällen, där de blev levande begravda. Barnboken av Laura Trenter som jag läste för honom när han var yngre, om barnen som blir begravda under snömassorna vid en snöröjning - en scen där endast en hand sticker upp.

Förbannar min hjärna för den otäcka dröm den kokat ihop - tackar min lyckliga stjärna för att allt var just det - bara en dröm.
En stund tror jag nästan att gårkvällens händelser också bara var en dröm - men inser efter en stund att den tanken nog mer var en önskedröm.

Sjuklig

Man vet att man är sjuk när man ligger i soffan och zappar och inte inser förrän efter 10 minuter att man tittar på ett fiskeprogram...gahhh

Mycket tv-serier blire

Det blev en lugn morgon i dag- skönt! Vi passade på att kika klart på "The Triangel" medans vi åt frukost. En mini-serie som visade sig vara betydligt bättre än jag förväntat mig. Dessutom så tycker jag det var det skönt som omväxling, att se en serie som för en gångs skull är klar efter några avsnitt i stället för efter 200.

När jag ändå är igång och pratar om tv-serier.

Nu under julen har vi äntligen sett första säsongen av Carnivàle. En serie jag varit nyfiken på i över ett år och det visade sig att den var riktigt riktigt bra. Något av det bästa jag sett i tv-serieväg på väldigt länge när jag tänker efter - galet bra skådespelarinsatser. Vill se mer! Så den rekommenderar jag varmt. Dock bör jag nog tillägga att Daniel Knauf aldrig fick slutföra serien som planerat - HBO valde tyvärr att lägga ned, så det blev endast två säsonger. Otroligt med tanke på att det är sällan man ser en serie utav den här kalibern, men HBO hade väl sina randiga skäl. Nej, nog om tv-serier nu.

Det blev inte en dag med bara tv-serier om ni trodde det. Vi hann även med en fika på Café Tant Gredelin också. Mysigare ställe får man leta efter ...

Snart är helgen över

Jag vet att det varit lite si så där med bloggandet nu under julledigheten. Ska försöka bättra mig. Ola, kom med den skogstokiga idén att han kunde skriva ännu ett blogginlägg åt mig. Men jag vet inte det jag. Tycker nog det räcker med hans förra tilltag. :)

Har nu varit i Stockholm sedan i går för att fixa lite ärenden. I morgon bär det dock av hem till ateljén och en väntande Ola igen. Ja jag vet, det är ett evigt farande fram och tillbaks - någon måste ju underhålla bensinindustrin, så varför inte jag.

På tal om att fara och flänga. I morgon kväll blir det även en vända till Bålsta då Ola inviger Mus Mouse Maus utställningen. För er som inte har sett utställningen så föreslår jag att ni beger er dit den 27 januari i stället - på minnesdagen av förintelsen. Då kommer det dessutom att vara en föreläsning av en av förintelsens överlevare.

En förnöjsam fredag!

Vi kom upp i hyfsad tid i dag. Vissa utav oss (läs: jag) var snabba att komma i gång - vissa var det inte (läs: Ola). När jag nu funderar på saken så undrar jag om han fått något gjort i dag, ja bortsett då från att sitta och svära över datorn.

När jag sedan som bäst sitter och får massor gjort, så måste jag tydligen gå ut på stan. Och med tanke på att det är lunchdags så är det ju en ganska bra idé. Nog bäst jag gör som han säger, jag är ju så otroligt svårövertalad i dag. ;)

Ps. Ola vill ha kebab till kvällsmat, som han själv uttrycker det; "Underbara goda kebaber!"
Hmm, jag ska fundera på saken. :)

Allt annat än det jag borde göra

Sådan blev inte alls dagen. Det blev en tårtbit (inte för att jag äter tårta, tycker tårta är rätt äckligt egentligen) och en hög med kanelbullar på beställning. Varför det blev en hög? Låt oss säga såhär, att teckna en kanelbulle går fort som attan, men att tuscha en dylik - det var inte lika enkelt.

Vi är alla narcissister!

Hoppsan! Ser att någon har varit inne och lekt på min blogg. Dags att byta lösenordet kanske? Narcissism på hög nivå, fast det är nog så att alla som bloggar i viss grad har en släng av narcissism. Uppenbarligen så räcker det inte med en blogg för vissa. ;) Förresten ni hörde väl det - att Narcissism inte längre klassas som en psykisk sjukdom. Det är en alldeles för "normal" åkomma nuförtiden. Sweet - Narcissister är vi allihopa!

Nej, nog om detta. Snön yr nu utanför ateljéns fönster. Skönare att vara inne än ute en sådan här dag. Sitter med beräkningar och så lär väl resten av dagen se ut. Om jag nu inte råkar rita en tårtbit - för gud så mycket roligare det är. Tårta - here I come!

Utmätning.

I morse sa Ola som vanligt att han är tjock, ful och har liten snopp.
Jag blev ursinnig och drog fram tummstocken för att sätta stopp för dumheterna!
Det slutade med måttet 182cm.
Om det var längden eller längden, ja svaret på den frågan är: Det var längden.

Nu ska vi äta frukost och hångla!

En magisk afton

Efter en trerätters nyårssupé i den kungliga huvudstaden, så pulsade vi genom ett vintrigt och mörkt Gamla Stan som då och då lystes upp av några alltför tidiga fyrverkerier. Målet var slussen där vi tillsammans med så många andra väntade in det nya året. När klockan slog 2011 och Birkas mistlur löd så startade det vackra skådespelet i alla dess färger över fjärden.
Med det fick en magisk kväll sitt slut - och ett magisk nytt år sin början!

Vi önskar er alla ett särdeles magiskt Gott Nytt År! :)

Anna & Ola