Fantasin har inga gränser

Nu ska vi se, vi har ett rum och vi har en tonåring. Just den här typen av tonåringar älskar saker, så rummet är fullständigt belamrat med dylikt. Jag brukar smyga in där när tillfälle ges och rensa lite i röran. Hittills har jag inte blivit upptäckt. Saknar han något kan jag bara säga - "Inte undra på att du inte hittar något i den där röran - gå och städa ska du se att det löser sig." Inte för att han gör det, men det är ju värt ett försök.

Men nu kom jag helt bort från det jag skulle berätta. Jo, i kväll förstår ni så kom tonåringen med ett förslag - vi möblerar om! I hans värld var det enkelt, han har en massa möbler - han har ett rum - således så är det ju bara att flytta om alltihop enligt tycke och smak. Tanken är fin, bara inte direkt genomtänkt.

Vad som gick förbi var att storleken på möblerna har betydelse för deras nuvarande placering. "Nej, bokhyllan går inte att dela.", "Nej, ställer du soffan där så kan du inte öppna dörren.", och så vidare. Att försöka förklara det omöjliga i det hela var just - omöjligt.

Enda lösningen som jag kan se på vårt "dödläge" är att jag helt enkelt får slänga ihop en skalenlig ritning i morgon med "lösa möbler". Så kan han möblera om på ritningen bäst han vill. Har jag tur så kanske även han inser det omöjliga i sina grandiosa planer.

Men hur som hur, är det något som han visat stora mått på i kväll, så är det kreativitet - och det är inte att förakta.

Spår!

Första advent är över och helgen har såklart varit jättemysig. Tyvärr varar det inte för alltid, så i dag var det dags att bege sig tillbaka till verkligheten.

Men jag upptäckte en sak när jag kom hem från att släppt av honom vid bussen. Människor lämnar spår efter sig - vissa mer än andra ...

1:a Advent

Vi trotsade vädret och begav oss till slottet för den årliga julmarknaden. Hittade lite smått och gott till julbordet. Mer gott än nyttigt när jag tänker efter - men det är ju jul. Nyttigt kan man ju äta resten av året.

Från slottet så blev det sedan julskyltning på stan. När vi kom in till stan så kastade vi oss in på första bästa fik för en välbehövlig rykande varm kopp thé. Det blev lite småshopping gjord, men mest gick vi bara runt och strosade och njöt av stämningen.

Innan vi åkte hem åt vi en god Thai buffé. Så skönt att slippa att laga mat när man varit på fötterna hela dagen.

Nu väntar mys i soffan och årets första julfilm - A Christmas Carol. Can´t wait!

Snart men inte nu

Snöröken yr i kvällningen utanför. Själv sitter jag uppkrupen i soffan med en kopp varmt thé och myser, i en adventspyntat lägenhet. Snart är det dags att ge sig av ut i snön. För oavsett vad Ola tycker så åker jag och hämtar honom vid bussen, för i den här snöröken vill ingen gå hem.

Julmarknadshelg

Ännu en bister vinterdag utanför mitt fönster. Börjar bli något less på att ha förkylning och feber. Vi hade en lugn mysmorgon här hemma, innan det var dags för tonåringen att sticka i väg till skolan för den årliga julmarknaden. Lite tråkigt att missa den, men inte mycket att göra något åt.

Min egen dag blir lugn. Tänkte varva min dag med att plocka i ordning lite och med vila. Skönt om det inte ser ut som ett bombnedslag när Ola kommer i kväll.

Perspektiv

Satt med en vän och pratade tidigare, hon väntade på att bli hämtad för ett återbesök hos läkaren (hon hade varit där i morse). De hade nu ringt vid lunch och meddelat att det vore bra om hon kom tillbaka. Helst så fort som möjligt. Men hon fick inte veta varför. Hon var självklart fruktansvärt nervös.
Hade proverna redan visat något? Var cancern tillbaka? Hade den flyttat sig någon annanstans? En miljon frågor och inga svar. Jag hade ju inte heller några svar att ge. Allt jag kunde göra var att finnas där och att lyssna.

Men nog ger det perspektiv på vår tillvaro här på jorden.
Nog för att mitt liv kan vara överdjävligt jobbigt ibland - men det är i alla fall inte dödligt. Jag har det bra.

My bad

Igår kväll så trotsade jag förkylning och feber och gav mig ut i vintern. Tonåringen behövde vinterskor och jag behövde fylla kylen. Var helt slut redan efter att ha grävt fram bilen.

Mataffären klarades av snabbt - inget krångel alls från tonåringen. Sedan in på Intersport, han hittade genast en sko. Vilken jag snabbt deklarerade att "den blir det inte eftersom den inte är fodrad".

Att ta ett nej kan vara svårt för alla ibland. Men för honom så otroligt mycket svårare, ibland till och med omöjligt. Han tittade snabbt på alla andra skor, och nu menar jag snabbt ca. 10 sekunder. Visste redan vid mitt nej vad som var på väg, hans humör var på väg att svänga och det gick fort. Och det enda jag kunde känna var - åhhhh, jag orkar inte, inte nu, inte här!

Nästa affär -Team Sportia. Säkert 20 olika kängor att välja på. Han tittar sig snabbt omkring i ca 5 sek. "Nä, alla är fula". Inte en chans att han hunnit se alla kängorna på den tiden. Ser på honom att han är toklåst. En expedit kommer fram för att hjälpa till. Hon håller upp en känga med Gore-tex. Då får han ett utbrott. "Tänker aldrig ta på mig Gore-Tex, det är fult!" Hennes förklaring om att Gore-tex inte är något som syns utanpå hjälper inte. Hon inser inte att hon har förlorat redan innan hon klivit fram. Han är totalblockad.

Jag plockar helt sonika ut honom ur affären. Har god lust att skälla ut honom för hans otrevliga beteende. Men jag vet att just nu så hjälper inte det för fem öre, utan i detta läget skulle det bara göra saken värre. Jag vet också att jag kunde gjort saker annorlunda innan vi ens klev in i affären. Jag gjorde den stora missen att inte förklara vad han kunde förvänta sig att finna i butiken.

Efter en halvtimme av prat och tråcklande är blockeringen nästan borta, så vi gör ett nytt försök på Stadium. Denna gång med en förklaring innan på vad vi ska göra och inte göra. Och vips hade vi köpt ett par vinterkängor. Hur smidigt som helst.

Tänk att det ska vara så svårt ibland när det samtidigt kan vara så lätt ...