Nu ska vi se, vi har ett rum och vi har en tonåring. Just den här typen av tonåringar älskar saker, så rummet är fullständigt belamrat med dylikt. Jag brukar smyga in där när tillfälle ges och rensa lite i röran. Hittills har jag inte blivit upptäckt. Saknar han något kan jag bara säga - "Inte undra på att du inte hittar något i den där röran - gå och städa ska du se att det löser sig." Inte för att han gör det, men det är ju värt ett försök.
Men nu kom jag helt bort från det jag skulle berätta. Jo, i kväll förstår ni så kom tonåringen med ett förslag - vi möblerar om! I hans värld var det enkelt, han har en massa möbler - han har ett rum - således så är det ju bara att flytta om alltihop enligt tycke och smak. Tanken är fin, bara inte direkt genomtänkt.
Vad som gick förbi var att storleken på möblerna har betydelse för deras nuvarande placering. "Nej, bokhyllan går inte att dela.", "Nej, ställer du soffan där så kan du inte öppna dörren.", och så vidare. Att försöka förklara det omöjliga i det hela var just - omöjligt.
Enda lösningen som jag kan se på vårt "dödläge" är att jag helt enkelt får slänga ihop en skalenlig ritning i morgon med "lösa möbler". Så kan han möblera om på ritningen bäst han vill. Har jag tur så kanske även han inser det omöjliga i sina grandiosa planer.
Men hur som hur, är det något som han visat stora mått på i kväll, så är det kreativitet - och det är inte att förakta.
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar