Efter en vad som känns extremt lång dag, så har jag äntligen kunnat få sätta mig ned en stund. Eller det var i och för sig en sanning med modifikation, jag måste ut med hunden en sväng och jag har fortfarande inte hunnit att packa inför resan imorgon. Petitesser kan tyckas, men helst av allt hade jag önskat att få stupa i säng och SOVA. Men min planering för dagen omkullkastades redan vid lunch och sedan dess har jag inte gjort annat än att försöka komma ikapp - men snart så. Hoppas jag ...
Men något säger mig att tonåringen inte kommer att kunna somna så lätt. Äh, vi tar det från början. Förmiddagens fixande av det sista att ordna inför resan i morgon tog sin tid. Vid lunch var jag hemma igen - tog ut lillvilden på en promenad och tänkte att sedan kan jag få lägga mig och sova bort lite feber (trodde jag ja).
När jag kommer längst bort på vår vanliga lunchpromenad så ringer mobilen - skolan - tonåringen har råkat ut för en olycka och behöver läkarvård. Jag snappar upp ord som "mycket blod" "Bakhuvudet" "Chockskadad" "Skakar" "Kan jag komma genast?". Jag tittar på hunden och inser att det kommer ta tid att ens kunna ta sig till bilen
(kan erkänna att det var länge sedan jag kände mig så stressad). Förklarar situationen - "Jag kommer så fort jag kan!" Vi kommer överens om att en lärare tar honom till närliggande vårdcentral. Under tiden försöker jag skynda på ett hundskrälle som har allt annat än bråttom såklart! Måste vara lagen om alltings djävlighet.
När jag väl sedan sitter i bilen och är på väg till vårdcentralen så ringer det igen - tonåringen och lärare - nähä, han hade inte blivit mottagen eftersom det var "fel" vårdcentral - fel del av stan. Så jag hämtar upp tonåringen på skolan - chockad så han skakar, blodig och rädd och naturligtvis ont och så körde vi dit han är listad. Där fick vi snabb och superproffsig hjälp - underbar personal. Det tackar vi för. :)
Många minuter hårklippning, tvättning och tejpande senare så fick vi åka hem. Då kom nästa bekymmer, tonåringen fick inte lämnas utan uppsikt. Så för att kunna gå ut med hunden så var jag tvungen att snabbt hitta en barnvakt. Även det löste sig tillslut, barvakten kom och stannade en halvtimme. Och vips var klockan så mycket att det var matdags, och vips skulle hunden ut igen, och vips . Äh, ni hör det har varit en låååång dag med tårar och skrik ... tack gode gud för Panodil! :)
Nej, nu väntar punkt ett på kvällens "to do list" - stoppa tonåringen i säng. Sedan får vi se när jag själv kommer i säng. Om inte annat så kan jag sova på tåget i morgon.
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar