Tror jag börjar nå min gräns för vad jag kan hantera.
Var superstressad eftersom jag var sen till tandläkaren. Att jag inte kom en timme försent är ett under med tanke på att vilken gata jag än tycktes ta dit. Så var det återvändsgränder pga. vägarbete.
När jag väl kommer fram är jag sen. Skulle varit där för 2 minuter sedan. Springer över gatan när jag hör en bil tuta.
Reflekterar inte mer över det, kan ju ändå inte vara till mig. Har inte bott i den här staden tillräckligt länge för att känna folk. De få jag känner är på sina jobb.
Bilen tutar igen. Ett irriterande "men se mig då" ljud.
Jag springer vidare utan att se mig om. Då hör jag rösten.
- Mamma
Vänder mig om, helt plötsligt med hjärtat i halsgropen.
Vad gör han där i bilen? Varför inte i skolan? Har det hänt något?
Jag blir tvungen att springa tillbaks över gatan igen och kolla läget. Inser att jag kommer bli jätte sen till tandläkaren. Men just då hade jag inget val. Har jag någonsin?
Allt var lugnt, han var bara ute och åkte med en lärare och fixade lite grejer. Att de kommit förbi där jag var hade bara varit en slump.
Vi säger hej då och jag springer upp till tandläkaren, försöker varva ner. Andas!
När jag är klar inne hos tandläkaren så går jag ut till receptionen för att boka ny tid.
Där sitter världens snällaste sköterska. En sådan där som bara inte går att tycka illa om.
Hon vet att jag inte är så överförtjust i att gå dit. Så hon vill omtänksam som hon är
bara kolla så att det kändes bra.
Och där någonstans inser jag att min gräns är nådd och tårarna kommer. Det enda hon gjorde var att bry sig och fråga så jag var ok.
Jag som aldrig brukar gråta.
Jag står där och försöker förklara att visst är jag ok. Ingen fara med mig.
- Det är bara lite mycket nu...
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar