Jag ger upp. Eftersom inget annat fungerar så får det väl bli sista utvägen. Jag måste rensa skåpet som gud glömde. Det finns i köket. De vita luckorna hånler mot mig varje dag, som om de talade till mig och sa - Kom öppna mig, så får vi se hur mycket du får över dig idag.
Skåpet som har blivit ett skåp - där allt som inte har någon annan plats hamnar. En plats där allt som inte hinner tas hand om - som egentligen bor någon helt annanstans hamnar. En plats - där jag inte har den minsta aning om vad som finns längre.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till. Jag kanske borde öppna luckorna varje dag för att mäta dagens motgångar. Som livets måttstock. Har jag tur så kanske bara en liten bortglömd post-it lapp med några vackra ord ljudlöst singlar ner mot golvet.
Har jag otur, då hörs en dån och jag får allt över mig. Men det är just det - om jag öppnar skåpet idag, och allt rasar över mig - då är det klart sen.
Då kan det i alla fall inte bli värre än vad som redan varit. Tror det är dags att gå och öppna skåpet...
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar