Litar inte riktigt på lillvilden sedan han kom hem igen, från en icke fungerande omplacering. Således har jag stängt för dörröppningen till vardagsrummet med en grind, för att helt enkelt undvika att få mattan förstörd av en eventuell olycka.
Han har ju nu varit hemma i ett par veckor, och hittils har ingen olycka skett. Så det kändes inte så farligt när jag tidigare idag missade att stänga till grinden när jag satt och jobbade. Han hade ju trots allt bara smugit sig precis innanför och somnat på parkettgolvet. Men så var det ju det där med att vara konsekvent, så det var bara till att säga åt honom så lufsade han ut igen.
Tänkte inte så mycket mer på det. Förrens senare när jag är i köket för att fixa thé och det blir sådär ovanligt tyst. Ni vet sådär tyst som det bara kan bli när det är något fuffens på gång. Jag kikar ut i hallen - ingen lillvilde. Jag kikar in i sovrummet - ingen lillvilde. Jag kikar in i bardummet och nästa sovrum - Ingen vilde där. Det finns bara ett rum kvar ... Japp, där stod han - mitt på den stora svarta mattan och framför honom - en stor fin spya.
Han tittar på mig - jag tittar på honom. Med en suck säger jag
- Ut!
Han ger mig en blick medans han lufsande rundar spyan och lämnar rummet. Om jag inte visste bättre så kändes det nästan som att han bara väntat på en chans att få smita in bara för att kräkas på mattan.
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar