Sedan mötet på Onsdagen känner jag mig minst sagt omtumlad. Tänk att en "second opinion" kunde göra en sådan förändring. Inget som jag hade förväntat mig. Inte för att jag egentligen hade förväntat mig så mycket, jag gör helt enkelt inte det längre. För i den här världen får man som förälder ingenting, utan att kämpa för det. Men vips sitter vi där. En ny person - en ny värld.
Resten av dagen kändes bra - mycket bra. Men sedan kom oron smygande med tankar och frågor. Är det här verkligen rätt väg? Är det rätt steg att ta? Vad är alternativet om jag säger nej? Gör jag rätt eller fel?
Och jag vet - Jag vet att det finns lika många svar på frågorna som det finns människor.
För en stund önskar jag nästan att någon annan kunde ta beslutet åt mig, bara för att ha någon att skylla på om det går åt fanders. Men samtidigt så är jag tryggt förankrad i att jag aldrig i livet skulle vilja att någon annan tog beslutet.
Det finns ju även hopp - Det kanske är just precis det här vi behöver. Det kanske är det här som är lösningen.
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar