På förmiddagen ringde det plötsligt. Själv satt jag så djupt fokuserad med färgsättningen, så det tog en stund innan jag insåg att det var min dörr det ringde på.
Det var min granne herr P, han kom in i hallen och började genast att berätta om sitt senaste läkarbesök. Själv kunde jag inget annat än att stå där och nicka och beklaga och önska att jag inte öppnat dörren.
Insåg efter en stund att det är lika givande som när jag är i byns brödbutik i mitt Frankrike. Den rara damen pratar på som en kulspruta och jag förstår inte ens hälften, ska vi vara petiga så förstår jag ungefär ett ord av femtio. Men artigt uppfostrad som jag är, så svarar jag så gott jag kan, fast jag inte riktigt vet på vad det är jag svarar, men jag nickar och ler, sedan betalar jag mitt bröd och lämnar henne med ett "au revoir". Alltså precis som jag gör i denna stund med Herr P i hallen. Jag bara står där och nickar och ler medlidande.
Han kan ju inte veta att jag just i dag, hade föredragit att hålla en konversation på obefintlig franska.
Recent Posts
0 kommentarer:
Skicka en kommentar